Kort historik om manga och animé

"Manga" är numer en känd term även i Sverige, men den blev det inte förrän en bit in på 00-talet. Men det har funnits i västvärlden en bra bit före det. Det här är en kort historik om manga och animé med fokus på Sverige, fritt berättad av föreningens grundare Simon Lundström.

Termen "manga" myntades av träsnittskonstnären Katsushika Hokusai (1760-1849), som ett namn på en bildsamling innehållande karikatyriska skisser. Ordet består av tecknen "man" (här i betydelsen "slarvig/vimsig/hafsig" och "ga" ("bild"). Ordet har genom århundraden gått från att betyda "karikatyr" till att beteckna det som vi i Sverige kallar för "serietidningar". När Japan efter andra världskriget började skapa mycket tecknad film för TV, kallades även detta för "manga", men ordet övergavs i den betydelsen i början på 80-talet, då hängivna japanska beundrare av tecknad film började kalla det för "animé", kort från engelskans "animation".

Även om animé exporterades sporadiskt en bit tidigare, var det under 80-talet som dessa japanska tecknade TV-serier började bli populära i utlandet; de var mer vågade och tog mediet lite mer på allvar med sina längre följetångshistorier där även huvudpersonerna kunde dö och där striderna gjorde ont, och där romanser kunde ta upp skärmtid. I Europa var det Sydeuropa, framförallt Italien, som var snabbast på att upptäcka fenomenet, tätt följt av Frankrike och Spanien, samt alla andra spansktalande länder, detta på grund av en export-drive under tidigt 80-tal där japanska animationsstudior paket-sålde sina TV-serier på TV-seriemässan Mipcon. Men det köptes och dubbades även i Amerika; USA hade också fördelen att de hade samma TV-system som Japan, så när fandomen började sprida sig sent 80-tal, var det förhållandevis lättare för amerikanare att importera videokassetter från Japan. Mot slutet av 80-talet sände Italien och Frankrike dubbade japanska tecknade TV-serier i massor, och där Amerika främst importerade SF-serier, hade Sydeuropa sport, äventyr och romanskomedier. Den största titeln i Spanien och Argentina var föga förvånande fotbollsserien Captain Tsubasa, och i Frankrike ledde fantasy-slagsmålsserien Saint Seiya. I Italien var Candy Candy väldigt stor.

Gradvis började även serieförläggare i USA, framförallt Viz Comics och Dark Horse, att ge ut översatta serier, då spegelvända för att korrigera för läsordningen. Under de tidigare stadierna på 70-talet hade det skett sporadiska importer av serier till Amerika, bland annat Osamu Tezukas "Astro Boy", men dessa hade då tecknats om helt och hållet. Först i västvärlden på att ge ut en japansk serie med originalteckningar (fast spegelvända) var faktiskt Italien, med Candy Candy.

Då amerikanska serier var något som redan hade importkällor i Sverige, kom även dessa engelsköversatta tidningar snabbt till seriebutiker i Sverige. Det var under det här tiden, tidigt 90-tal, som "manga" i Västvärlden fick betydelsen "japansk serie" och "animé" betydelsen "japansk tecknad film". Denna terminologi gäller delvis än idag, men en viss betydelseförkjutning har skett.

Sverige sände inte animé på TV såsom Sydeuropa gjorde; istället fanns det under sent 80-talet en massiv mängd hyrvideokassetter med animé-TV-serier, utgivna av bolaget Wendros, något som låg som bas för animégenombrottet långt senare. Epix förlag gav även modigt ut en del manga, som Samuraj, även om den första mangan att publiceras på svenska var Gen – Pojken från Hiroshima från Alvglans förlag.

Tidigt 90-tal, när animé hade vunnit renommé, gav Island World Communications, ett bolag som arbetade med Japankontakter i England, ut den berömda cyberpunk-filmen Akira (1988) på video. För animéfans i Europa var det av stor betydelse att bolaget var europeiskt, eftersom Japan hade en annan TV-standard och japanska videoband inte kunde spelas upp på europeiska videobandspelare. Akira blev snabbt känd för sitt brutala allvar och våld och hemska berättelse, vilket för européer då var oerhört i en tecknad film. Våld, blod och explosioner i den magnituden hade folk aldrig förr sett och filmen fick stämpeln som "häftig" med stort H. Island World Communications fattade vinken snabbt, startade märket "Manga Video" och började att släppa mer animé, huvudsakligen långfilmer och så kallade OAV-serier (Original Anime Video; korta serier på en 2–4 avsnitt à 30 minuter, i Japan släppta direkt för köp- och hyrvideo). Då Akira banat väg för en tuff publik, höll bolaget den kursen, och släppte i stort sett enbart action- och science-fictionanimé.

Dessa videoband kunde, olikt amerikanska och japanska, även ses på videobandspelare Sverige, och Manga Videos filmer privatimporterades bland fansen. För många var detta bolag det första mötet med animé, för många andra var det en tagg i skinnet, som bara visade upp den våldsamma och erotiska sidan av animé och därmed skapade fördomar. Manga Videos släpp av den groteska demon-våldsporrfilmen Urotsukidouji hällde vatten på alla kritikers kvarnar, och ordet "manga" fick under en tid i Sverige betydelsen "Våldsporr från Japan".

Några år senare, närmare bestämt 1996, förändrades dock bilden gradvis i Sverige då Sailor Moon oväntat började visas, dubbad till svenska, på TV4. Troligtvis trodde inköparen att det var något dussinprogram de köpt inte, och inte den största animésuccén på länge, men hur som helst visades Sailor Moon på oregelbundna tider i programmet Junior. Detta kan grovt ses som den andra stora animévågen i Sverige, där den första var Wendros videoband under andra halvan av 80-talet.

När det närmade sig millenieskiftet hade datorerna, och framförallt deras förmåga till fjärrkommunikation (läs: internet) utvecklats så pass att det började bli möjligt att se på (väldigt lågupplöst) film direkt på datorskärmen. De sista åren av 90-talet (källa behövs!) började även Bonnier Carlsen att ge ut den odödliga klassikern Dragon Ball, som vid det laget redan var gammal i Japan (började komma ut 1984). Serien gavs ut på det tyska moderbolaget Carlsens inrådan, och gick enligt uppgift med förlust i ett eller två år, innan det tog fart och blev en enorm kassasuccé. Bonnier följde upp med fler mangaserier, ledda av äventyrsserien One Piece, de flesta med en läsgrupp på barn och unga tonår, och även Egmont gav ut serier som Ranma och Mästerdetektiven Conan.

Tidigt 00-tal hade internet gått in i var mans hem och animé fanns nu att ladda ner för den som visste var man skulle leta. Fandomen kring japansk tecknad film var global sedan länge, och ivriga entusiaster tävlade om vem som kunde undertexta det senaste avsnittet snabbast; det fann, och finns, ingen brist i utbudet, utan i stort sett allt som sändes i Japan fanns tillgängligt med engelsk text bara ett dygn efter sändning i Japan.

Ivriga mangaentusiaster i Sverige insåg även att även manga fanns på nätet, inscannad och piratöversatt, inom loppet av några timmar efter att motsvarande tidning släppts i Japan. Med den breda kunskapen i engelska hos den svenska målgruppen, påeldad av den gängse inställningen att engelska är coolare och "bättre" än svenska, innebar det att försäljningen av tryckta mangaböcker i Sverige gick ned; förlagen kunde inte konkurrera med något som var snabbare, hade bredare utbud och dessutom var gratis. Egmont var den första att vika, och lade ner den pågående Oh My Goddess (som hann bli 16 böcker på svenska) och senare även långköraren Mästerdetektiven Conan.(63 böcker) Bonniers One Piece, med sin förhållandevis unga målgrupp, fortsatte att sälja bra, men när Bonnier i 2012 ville lägga ner ninjaserien Naruto, som sålde dåligt, hälsade Carlsen att då skulle de inte få fortsätta med One Piece heller. Bonnier gav då upp utgivningen av den också, och bok 66 blev den sista. Den enda mangautgivningen i Sverige i skrivande stund 2014, är förlaget Ordbilder Media som ger ut förhållandevis alternativ manga i en låg takt.

Under den kommersiella guldåldern under 00-talet gjordes även några försök att ge ut animé på DVD, men inget lyckades bli långvarit, förutom utgåvorna av Studio Ghiblis familjefilmer. Sveriges Television förvånade alla fans genom att på Barnkanalen sända en odubbad (!) textad Card Captor Sakura under tidigt 00-tal, och något år senare det något obskyra valet Kaleido Star, denna gång dubbad till svenska. Anmärkningsvärt är den oväntade DVD-boxen av den gamla TV-serien Sherlock Hund, som släpptes till julhandeln 2012. Men i och med att internets nedladdningsålder hann före DVD-utgivarna, (och delvis beroende på att de svenska utgåvorna ofta var ganska fantasilösa), blev animé i Sverige aldrig något som sändes på TV eller fanns allmänt tillgängligt för inköp. Istället har det (tragiskt nog) blivit något som man tar för självklart att man ska få tag på gratis.

I och med att utgivningen av manga i Sverige huvudsakligen rört ungdomsserier, där man stiliserar i grövre utsträckning än i vuxenserier, kom ordet "manga" att skifta i betydelse i Sverige från "serie från Japan" till att betyda den karikerade tecknarstilen med stora ögon, obefintlig näsa och överdrivna ansiktsuttryck. Därav uttryck som "svensk manga". Detta riskerar dock lätt att vara lite vanskligt; det är svårt att påstå att det speciella med japanska serier bara är själva tecknarstilen i just ungdomsserierna.

Ibland påstås det för att intresset för manga och animé har svalnat, men faktum är att det snarare har flyttat ut på internet. Manga läses fortfarande av en väldigt stor publik i Sverige, även om det av naturliga skäl är svårt att få några siffror.